Skip to content
Menu

BIBLIOTEKET

Här hittar du ett litet urval av de titlar som är recenserade i tidskriftens senaste utgåvor.
Klicka på omslaget för att läsa bokanmälan ur Pilgrim.

katolska-laroar-uppsala-paris-rom

KATOLSKA LÄROÅR
Uppsala – Paris – Rom

Gunnel Vallquist

Veritas, 2022.
Inbunden, 255 kr.

Som att dricka källvatten
av Maria Küchen, ur Pilgrim nr 4/2022

Vissa författare står fram som urberg av integritet och briljans. Till dessa urberg hör Gunnel Vallquist, akademiledamoten och översättaren som nästan hundra år gammal lämnade jordelivet år 2016, efter en verkan med få motstycken. Hennes självbiografiska bok Katolska läroår, först publicerad 1995, har nyligen återutgivits. Att läsa detta stilistiska mästerverk är som att dricka källvatten.

Boken saknar transportsträckor. Den är tät, rik, skarp och spirituell från första stycket till sista. Vallquist ser tillbaka på tjugo års skolning i den katolska läran – från ungdomsåren i Uppsala, via Frankrike och Rom fram till påven Pius XII:s död år 1958, fyra år innan Andra Vatikankonciliet inleddes.

Varm entusiasm befriar texten från den arrogans som en del belästa verk, teologiska och andra, utstrålar i relation till oss som vet mindre. Hennes ärende är inte att undervisa utan att dela med sig. Effekten blir en sorts mission – i hennes kretsar på 1950-talet hittade många skandinaver till katolicismen. Men hon vederlägger föreställningen att hon aktivt skulle ha försökt omvända någon annan till den kyrka som omfamnat henne själv. Hennes perspektiv är i stället ekumenikens gemenskap.

En sådan strävan innebär förstås friktion. Det är så förrädiskt mycket enklare att skapa kretsar där alla håller med varandra. Men friktionsvärme
är livsviktig i all andlig utveckling. I Katolska läroår gestaltas det bland annat i mötena mellan Vallquist och Olov Hartman, direktor på Sigtunastiftelsen mellan 1948 och 1970 och hängiven lutheran.

Kring Sigtunastiftelsen rasade vid femtiotalets början en debattstorm i medierna. Sven Stolpe gick till attack mot Hartmans ledarskap. Prominenta litteratörer anslöt på ömse sidor. Vallquist och Hartman lockades ut i debattens offentlighet – där medielogiken då som nu innebar att polarisering och konflikt bejakades på bekostnad av uppriktigt genomlysande samtal. Efter en radiodebatt som Vallquist i sin bok kallar ”kontroversteologisk”, kände både hon och Hartman: Aldrig mer!

”Denna form av dialog är ofruktbar” slår Vallquist fast. ”Ingenting kan byggas eller växa fram på den vägen. Som Olov skrev till mig: ’Det värsta är att människor förgås medan vi å ömse sidor pysslar med våra principer’.”

Vallquists mediekritik var framsynt. Hon beskriver också hur den katolska arbetarmissionen i Paris på 40-talet ville pågå ”utan för mycket publicitet; missionens poäng var just att, liksom i fornkyrkan, innan någon institution vuxit fram, vinna människor för Kristus genom personligt vittnesbörd, inte i kraft av någon yttre auktoritet”.

Jag är befryndad med den hållningen. Gunnel Vallquist kände jag inte, men troligen skulle jag ha trivts i hennes väldiga vänkrets. I Katolska läroår tydliggörs hur mycket andra människor betydde för henne – belästa själasörjare såväl som de fromma massorna.

I Lourdes, med allt sitt pilgrimskitsch, trumfades Vallquists skönhetssinne av innerlighet hos de många som hade sökt sig dit för att helas. Och om femtiotalets arbetarmission i Paris skrev hon 1946 i ett brev till en vän: ”Miljö: typiskt banlieue-ruckel. Man gick in genom en svart portgång, kom till en trång gård som tjänade som garage för en gammal ruskig bil; belysning saknades helt. Köket, där man kom in, var som en korridor; innanför låg ’kapellet’ där möblerna var ett rangligt bord, som var altare, en byrå, ett skåp och ett par skidor.”

Beskrivningen berör mig djupt. Exakt så ser det heligaste rummet ut: ringheten i ett stall eller en hyreskasern i slummen. Det ogiltigförklarar inte heligheten i katedralernas skönhet, men utan band till ringhetens rum vore de tomma.

Vallquist besökte både fromhetens enklaste och mest praktfulla boningar, ibland i kontemplativ ensamhet men ofta tillsammans med vänner. Hennes bok glimmar av innerliga personporträtt, inte minst av präster och klosterbröder som visat väg. Bland många andra möter jag père d’Argenlieu i Uppsala, som klokt avrådde den unga Vallquist från att genast kasta sig över Johannes av Korset och Teresa av Avila (jag associerar till en klok kaplan som varnade mig när jag var ny i tron: ”Man kan inte plocka mystikrussinet ur kakan!”). Här finns också den maronitiska libanesen père Massabki, som förblev Vallquists trofasta vän ända till slutet. Vid deras sista möte, när han var döende, tog den mycket svage klosterbrodern avsked med ett bländande leende och ett: ”Alleluia!”

Scenen är en av flera som blir kvar i mig sedan jag läst Katolska läroår. De många personporträtten och de knivskarpa analyserna gör boken till ett stycke väsentlig kyrkohistoria, där inte bara katolsk fromhet i Skandinavien under 1900-talet belyses, utan också katolska kyrkans omvandlingsprocesser i allmänhet under förra seklet, med Frankrike i fokus.

Samtidigt är detta ett verk som för mig personligt nära författaren. För mig, som i hög grad finner kristen gemenskap genom läsning, är Katolska läroår en omistlig vän. 

9789173879415_Ar-vi-inte-framme-snart_webb

ÄR VI INTE FRAMME SNART?
Väntan, längtan och tålamod

Fredrik Lignell

Libris, 2022, 236 sidor.
Inbunden, 259 kr.

Till väntrummets lov
av Syster Siluana Tengberg OSB, ur Pilgrim nr 3/2022

Allt gick snabbt när jag beslutade mig för att gå i kloster. Gud kom i en stormvind, öppnade dörrar och svisch var jag där. Men väl inne i klausuren förändrades min tidsuppfattning. Tempot lugnade sig. Tankarna hann i kapp mig. Nuet smakade evighet. Väntan bar på löften. Jag hade kommit till en miljö där det talades om ”eftertänksamhetens nåd”. Det viktiga var att leva medveten om ett större sammanhang. Att inte vara för impulsiv utan ge sig tid att urskilja andarna. Men ibland tog min otålighet över: ”Sex lååånga år innan jag får avge mina eviga löften till Gud… Suck!”

Som boktiteln Är vi inte framme snart? antyder, liknar vi ofta otåliga barn i baksätet av en bil. Ändå är bilen inte trögkörd, den ligger konstant i omkörningsfilen. Enligt Fredrik Lignell, som är pastor i Ryttargårdskyrkan i Linköping, lever vi i en kultur som kännetecknas av att vi ständigt trycker gasen i botten. Det ökade tempot har spätt på sjukskrivningstalen, vi är helt enkelt inte skapta för detta tryck i
både kropp och själ. Vi måste försonas med våra begränsningar. Själv längtar författaren efter det odelade hjärtat, är trött på sin egen flyktighet och jakten efter nya kickar. Sakta ner, stanna bilen, stig ur, är hans budskap. Upptäck vitsipporna längs vägrenen! Kontemplera deras Skapare!

Vi behöver ständigt återerövra uppfattningen om människan som en organisk varelse. ”Människans tillvaro har mer gemensamt med växter, odlingar och träd än med mekanik”, skriver Lignell. Men växandet och mognaden tar som bekant tid.

Människans första dag i Eden var en vilodag, men sedan dess har vi haft fullt upp. Från kassakön på Ica till de stora motgångarna i livet försöker vi eliminera livets väntetider. När vi oreflekterat drar oss bort från tillvarons olika väntrum missar vi något, poängterar Fredrik Lignell. Nämligen själva livet. ”Vi lär oss leka i Guds närhet, vi lär oss njuta på riktigt när synden släpper sitt grepp om våra liv, och vi lär oss förundran.” Att se gåvan i det oansenliga är själva gåvan. Och det hänger på blicken. Vi måste stanna upp och se för att Gud ska kunna mätta den längtande människan med sig själv. Som den tummade psaltarversen säger till stressade människor i alla tider: ”Var stilla och besinna att jag är Gud.”

Men hur väntar man på Herren i en tid som vår? Begreppet ”dötid” har förlorat sin mening eftersom vi alltid har något för händer, menar Fredrik Lignell. Och han ser klarare än många hur otåligheten blivit det nya normala. Den har gått från att vara en last till att betraktas som en dygd. ”Offentlighet, kändisskap, utstrålning, pengar och makt beskrivs inte längre som frestelser, som något Jesus sade nej till då Djävulen frestade honom i öknen, utan som tillgångar i kampen för evangeliet.” Och han tillägger: ”Att ha varit i tv smäller högre än att ha varit i öknen.”

Det är här Fredrik Lignell på inrådan av en själasörjare vänder blicken mot munkens hållning till livet. Munken fostras till ett liv där det odelade hjärtat är människans största tillgång. Stabilitetslöftet motverkar brådskan och otåligheten. Utan att framhålla de trettio fördolda åren i Nasaret, visar Lignell att det är efter den sista måltiden som Jesus går in i passiviteten och väntan. Jesus överlämnas i människors händer och blir den väntande Guden. Denna upptäckt har varit trösterik för honom, och bidragit till en fördjupad teologisk insikt: Väntan kräver tillit, kärleken fördriver rädslan och gör det möjligt att vänta uthålligt.

Fredrik Lignell delar generöst med sig av egna kriser som tvingat in honom i ”väntrummet”. Hans erfarenhet är samtidigt att han måste ”slåss” för trädan, förberedelsen och det fördolda livet. ”Inte så att min närmaste omgivning nödvändigtvis missunnar mig den, men hela mitt system, hela den omgivande kulturen vrålar in i mitt öra att brådskan, offentligheten, produktiviteten och den mätbara avkastningen är det enda som räknas.”

Skomakaren och mystikern Hjalmar Ekström, som skrev om den stilla kammaren och den fördolda verkstaden, skulle säkert ha nickat förstående. Religionsfilosofen Simone Weil talar om samma sak, men med ett mer filosofiskt språk, när hon säger att väntan – vakuumet – är nödvändigt för att ge Gud rum. Medan Weil och Ekström lägger tonvikten på det inre planet, riktar sig Lignell mer till det yttre. Båda behövs för att vi inte ska missa Herrens besök.

Få nutida läsare kan nog omedelbart ta till sig Ekströms och Weils litteratur. De flesta av oss behöver börja med mer grundläggande perspektiv. Fredrik Lingell möter människan där hon befinner sig i dag, med överfull almanacka och ångestfyllt hjärta. Hans sätt att varva personliga erfarenheter med bibliska porträtt och samhällsanalys gör denna bok lättläst och allmängiltig. Likt rösten i öknen manar den oss att växa i vår väntan – likt novisen i klostret under hennes förberedelsetid – snarare än att ropa: Är vi inte framme snart?!

407464.png

SKAPAD SKAPARE 
Essäer om att vara människa

Patrik Hagman

Spricka Förlag, 2022, 144 sidor.
Danskt band, 209 kr.

Spaningar om identiteter
av Åsa Molin, ur Pilgrim nr 2/2022

Söndagen efter 9/11 2001 skulle professorn och biskopen William Willimon predika i Duke Chapel, Durham. Han våndades
över vilken text han skulle välja. Ingen av den söndagens angivna kyrkoårstexter hade den tyngd som krävdes för detta tillfälle, ansåg Willimon. Han landade i 1 Mosebok 1:1-11. “Vi har nu fem dagar av stum sorg bakom oss. Vad kan vi säga idag? Vad var det första som Gud sa? Han sa: ’Varde ljus’.”

När Willimon 17 år senare intervjuas om just denna predikan reflekterar han över vad kriser gör med vår teologi. Hur de kan tvinga fram en sannare och mer fokuserad teologi. ”Vad innebär det som just hänt, och hur tänker vi kristet om det?”, frågar han sig.

Samtidigt som jag läser Patrik Hagmans essäer om att vara människa i boken Skapad Skapare, förbereder jag en föreläsning om att predika i kris- och krigstider. Kanske är det därför jag särskilt fastnar för ett av kapitlen, en välskriven essä som heter ”Kyrkan, tron och krisen”. Författarens ingång är här frågor som rör kyrkans uppgift i en värld som präglas av instabilitet. Han beskriver vad han ser framför sig: ”Ett samhälle med allt svagare sammanhållande institutioner, allt större mångfald och med en växande polarisering och rädsla som följd.”

Är kyrkan redo att möta en framtid där osäkerhet är det enda säkra, och svaret allt oftare blir ”vi vet inte”? Patrik Hagman, som är docent i politisk teologi, menar att på något plan har vi alltid vetat det, men under pandemin fick vi också kollektivt erfara hur det är att leva i en vardag när vi faktiskt inte kan föreställa oss hur livet ser ut om sex månader. Världen kommer att bli allt svårare att förutse. Klimatförändringar, politiska tvärgirar och förskjutningar i samhällsklimatet kan leda till att det vi idag ser som otänkbart förvandlas till ett möjligt scenario.

Här lyfter Hagman fram kyrkan som en överlevare. Kyrkans farkost har klarat sig igenom allt från Västroms fall, digerdöden, omstörtande revolutioner och politiska stormar till konflikter av olika slag. Visst har hon stött på grund, visst har seglen slitits sönder, ja, visst har hon kommit ur kurs. Men ändå. Hon flyter fortfarande. Och detta gör kyrkan unik. Patrik Hagman frågar retoriskt: ”Varför har kungadömen och riken kommit och gått, men kyrkan bara fortsatt, århundrade efter århundrade?” De svar författaren skissar på handlar för det första om att kyrkan har ett språk för att tala om osäkerhet, lidande och död; för det andra att kyrkan är en stabil institution. Kyrkan som organisation är inte en bisak, utan en del av själva tron.

Patrik Hagmans spaning är att företeelser som vi idag nästan tar för självklara och ser som vanliga och triviala, i framtiden kan förvandlas till ”något oerhört radikalt”. Det gäller till exempel en gästfrihet utan krav, där alla är välkomna. Att kyrkan är en plats där tillhörighet och sammanhållning skapas. Där människor möts och känner att de har med varandra att göra, vilket redan syns i utflyttarbygder och förorter. Kyrkan är också en miljö där man orkar lyssna klart. Där det finns språk för dödens hugg i veka livet. Där det finns former för att hantera situationer av olika sorters skeppsbrott. Utmärkande för denna vardagsradikalitet blir församlingen som en plats där vi kan få mötas som människor. Inte i vår yrkesroll eller för att vi vill sälja eller köpa något. ”Det är ingen idyll, det är ett oerhört hårt arbete. Men vem sa att det skulle vara lätt att följa Kristus?”, konstaterar Hagman.

Jag läser kapitlet som en uppmaning att tänka långsiktigt och utan rädsla. Att acceptera att de frågor som ligger på bordet faktiskt handlar om samhällets överlevnad. Och att kyrkan med större mod skulle kunna luta sig mot sin historia och tradition. Vi äger erfarenhet av att vår gemenskap har burit genom kris efter kris utan att utplånas. Det skulle kunna skapa en kyrka som flackar något mindre med blicken och mer visar på hur liv tillsammans i Guds rike kan se ut.

För att zooma ut, vad handlar Skapad Skapare om i sin helhet? Boken består av tre delar, eller områden, som alla knyter an till frågan om människans natur. På vilket sätt, och till vilken grad, är människans natur given eller formbar? Hur ser relationen ut mellan natur och kultur, gener och miljö? Hur kan man förstå en kristen människosyn, inte främst som en dogm eller doktrin, utan som en berättelse att bli delaktig i?

Bokens första del beskriver initierat hur teknologin, i synnerhet sociala medier, formar våra liv och identiteter. Här utvecklas även tanken på askes som en motteknologi i vår tid. I den andra delen lyfter Hagman fram frågor kring kön och sexualitet. Med ett välgörande självförtroende driver Hagman tesen att kyrkan, och teologin, har mycket mer att bidra med i dessa frågor än vad kyrkorna kanske själva inser. Den teologiska traditionen har lång erfarenhet och slitstarka perspektiv på kön och sexualitet som behöver lyftas fram, inte bara inom kyrkan, utan också i samhällsdebatten.

Den tredje delen har fokus på kyrkan själv. Vad är kyrkans uppgift i den på många sätt okända och skrämmande värld vi lever i nu? I kyrkan, som tradition och som levande gemenskap, finns ledtrådar och svar på våra frågor kring vad det är att vara en människa, varifrån vi kommer och vart vi är på väg. I samklang med den helige Ande kan kyrkan ge en glimt av hur ett liv som levs utifrån Guds vilja och Guds rike kan se ut.

De flesta av texterna i boken är publicerade tidigare, under ett spann av tio år, i tidskrifter som NOD, Strek och Pilgrim samt i några antologier. De är skrivbordsfynd i ordets bästa bemärkelse. I förordet antyder Patrik Hagman att det rör sig om texter som varit avgörande i hans egen utveckling som kristen och teolog: ”Men ibland är det först i backspegeln man kan se vart man var på väg; och när dessa texter placeras bredvid varandra blir det, åtminstone för mig, tydligt hur starkt den här problematiken har drivit mitt tänkande och mina studier i hela mitt liv.”

De långa linjerna, i kyrkan och i våra egna liv, hjälper oss att navigera bättre. Jag läser Patrik Hagman och känner tacksamhet för teologer som troget studerar och skriver om havens rörelser, kartans konturer, skeppets utrustning och stjärnhimlens musik. 

lilla fredsboken

LILLA FREDSBOKEN
Om att vara följare till Jesus på fredens väg

KG Hammar, Lotta Fång, Fredrika Gårdfeldt, Benjamin Ulbricht

Verbum, 2021, 171 sidor.
Häftad, 244 kr.

Guds Shalom
av Annika Spalde, ur Pilgrim nr 1/2022

Under många år arbetade jag med fredsfrågor med fokus på Sveriges stora vapenexport. Det var tufft att lyfta frågan. Hur skulle man få svenskar att knyta an till den? Om något så tjänar vi på denna export, den ger oss jobb och skatteintäkter. Yemen är så långt borta. Och är det verkligen bevisat att svenska vapensystem används där av Saudiarabien? Och om inte vi säljer gör någon annan det, så funkar det ju …

Vad kan fred betyda för människor som inte har egen erfarenhet av väpnad konflikt? Kan ordet få ett verkligt innehåll och bli en angelägen utmaning? För kristna tillkommer dimensioner som fördjupar frågeställningen: Var Jesus en fredsfurste? Tog han avstånd från vapenanvändning? Vad betyder det i så fall för oss idag?

Jag delar författarnas längtan efter att engagemang för fred och rättvisa ska få bli en integrerad dimension i våra församlingars liv. Men hur? En väg framåt tror jag är att arbeta med ett brett fredsbegrepp, där sådant som spänningar mellan samhällsgrupper, fördomar om vissa religioner och medmänniskor, orättvisa handelsvillkor och klimathot får ingå i det som det lokala fredsarbetet riktar sig mot. Denna ansats har författarna till Lilla fredsboken.

Ungefär halva boken består av ett slags bibelstudier skrivna av KG Hammar. De kräver engagemang och eftertanke av läsaren, och gör sig kanske allra bäst som gemensam läsning och underlag för samtal. Här finns ett antal viktiga perspektiv som med fördel kan bearbetas i mindre bibelstudiegrupper, inte minst det som rör kontrasten mellan världens imperier – hierarkiska system som ytterst bygger på våldsmakt – och Jesu makt som är av ett helt annat slag.

”Tro är att vilja det Gud vill, och det som Gud vill har blivit synligt i Jesus från Nasaret”, skriver KG Hammar. Det är modigt i en luthersk kyrka att tydligt peka på hur Gud kallar oss att här och nu leva enligt gudsrikets villkor. “Endast kärlek kan förvandla en orättfärdig värld. Fred och rättvisa genom ickevåld och kärlek är gudsrikets vägval.” Det är också modigt att erkänna besvikelse över egna beslut tidigare i livet (“… att inte ha gjort skarpare vägval när jag hade möjligheten”). Desto mer har KG Hammar gjort efter att han pensionerades från ärkebiskopsämbetet – jag har imponerats över hans uthålliga engagemang i samhällsfrågor.

Vi uppmuntras genom boken att ta små steg på fredens väg, steg “i surdegens och senapskornets anda”. Som hjälp för en församling och andra kristna gemenskaper att bli lokala fredskyrkor presenterar författarna metoden fredsblomman. Tänk dig en bild av en blomma med sex kronblad. I blommans mitt finns ordet Fredsmission; mission betyder sändning, vi är sända av Gud med ett uppdrag. På kronbladen står orden Fredlig dialog, Fred med jorden, Ny ekonomisk världsordning, Allas delaktighet, Fredskultur och Inre frid.

Benjamin Ulbricht ger oss i sitt kapitel ett antal mycket värdefulla reflektioner utifrån dessa sex begrepp, korta kärnfulla texter som tål att läsas många gånger. Ett annat mycket användbart kapitel är “Frön för fred” där läsaren får en mängd tips på hur det kan se ut att följa Jesus på fredens väg. Som en pendang till detta kapitel finns “Fridsfrön” med förslag på ingångar till fördjupad fred med sig själv, med sin själ. I boken finns också stycken där författarna, alla fyra, öppenhjärtigt delar med sig av händelser och situationer i sina egna liv som fått betydelse på fredens krokiga väg.

Som sagt, det krävs mod att ta tydlig ställning för att kristen tro, levd i denna vår trasiga värld, behöver vara politisk. Ja, i dagens läge är det modigt att prata och skriva om fred överhuvudtaget! KG, Lotta, Benjamin och Fredrika – tack för ert envisa arbete för fredsriket och Guds shalom! Ni är hjältar för mig.