Baruk och Bonhoeffer

Dietrich Bonhoeffer, vars martyrium vi mindes i går, återkommer i sina brev från fängelset gång på gång till Jeremiabokens fyrtiofemte kapitel, en av läsningarna i gårdagens mässa. Kapitlet, som med sina fem verser är Jeremiabokens kortaste, handlar om Bruk, profetens sekreterare, och dennes förtvivlan när mörkret sänker sig över hans själ.

”Jag kan inte släppa Jeremia 45”, skriver Bonhoeffer och konstaterar med anspelning på den profetiska utsagan i detta kapitel: ”Vi inser nu allt tydligare att världen vilar under Guds vrede och nåd.” Profetian lyder: ”Vad jag byggt upp bryter jag ner, och vad jag planterat rycker jag upp. Detta gäller hela jorden.”

Den 30 april 1944 skriver Bonhoeffer i ett brev från den cell där han sitter som krigsfånge: 

Om Skaparen förstör sina egna händers verk, vad har då vi för rätt att beklaga att vårt blir ödelagt? Det kommer inte att bli vår generations uppgift att ”begära något stort för egen räkning”. För oss gäller att rädda vår själ ur kaos och bevara den, och inse att den är det enda ”byte” vi kan bära med oss ur det brinnande huset. ”Framför allt som skall bevaras må du bevara ditt hjärta, ty därifrån utgår livet.” (Ords 4:23). För oss återstår att bevara vårt liv mer än att utforma det, hoppas mer än att planera, hålla ut mer än att skynda framåt. För er skull, i den kommande generationen, vill vi bevara det som gör det möjligt för er att planera, bygga upp och skapa ett nytt och bättre liv.

Såväl Baruk som Bonhoeffer är ikoner av det genuint mänskliga. Deras pålitlighet öppnar en väg in i framtiden. De representerar den lilla ”rest” som Jesus talar om: ”Var inte rädd, du lilla hjord, er fader har beslutat att ge er riket.” Det är genom få, inte genom många, som tron överlever i svåra tider. Själva får de dock sällan se frukten av sin möda och sitt lidande.