Den gömda skatten

Bland judarna ser Nilos åtskilliga som ”håller visheten i ära”. Som exempel nämner han rekaviterna, som profeten Jeremia berättar om. De ”uppmuntrar sina lärjungar att leva föredömligt”, skriver Nilos. 

De bor alltid i tält, avstår från vin och lyx; deras kost är enkel och de är återhållsamma i sin livsstil. Samtidigt som de gör allt för att leva ett omutligt liv lägger de stor vikt vid kontemplation … De strävar med andra ord efter att förvärva vishet, och undviker allt som skapar friktion med den egna kallelsen. 

Men vad vinner de på sina asketiska mödor när de inte känner Kristus? frågar sig Nilos. För vad är visheten? ”Den består av moralisk integritet i förening med sann kunskap om verkligheten”, konstaterar han. Det är denna kunskap som Kristus, den oöverträffade vishetsläraren, har uppenbarat.

Genom sitt liv och sin undervisning har han uppenbarat den sanna visheten … Han bevarade sin själ från kroppens lidelser, och när han till sist måste dö för att frälsa människan, avstod han även från sin själ.

Det var denna livsväg som apostlarna övertog och de tidiga munkarna omfamnade, men i sin egen samtid ser Nilos få som formar sina liv efter samma avbild. ”De flesta saknar viljan eller gör bara tafatta försök … att höja sig över världens larm och stadens hets.” 

Att ”höja sig över världens larm och stadens hets” är i Filokalia en metafor för kampen mot distraktionerna. Friktion kan ta sig olika uttryck. Detta verks författare är inte upptagna av detaljerade regler avseende olika former av fasta eller antalet prostrationer, utan söker sig bortom regelns bokstav till den inre anden. En viss övning eller praktik måste prövas utifrån dess följder. Uppenbarar den för oss ”den skatt som finns gömd i hjärtats åker” (Matt 13:44)?