I martyrernas spår
Apostlafastans sista dag. I fyra veckor har vi nu förberett oss inför en av sommarens stora högtider som alltid infaller den 29 juni, firandet av apostlarna Petrus och Paulus. Med sina kompletterande kallelser representerar de kyrkans mångfald. De är olika i det mesta, men en sak har de gemensamt: för dessa två giganter i kristendomens tidiga historia var Kristi efterföljelse offrets väg.
Men även för Petrus och Paulus, liksom för de övriga bland Jesu apostlar, fanns en tid när livet kretsade kring konkurrens, inflytande och makt över andra. I stort sett samtliga av dem skulle dock få uppleva innebörden av Jesu ord på sin egen kropp: ”Den bägare som jag dricker skall ni få dricka, och det dop som jag döps med skall ni döpas med.”
Det var ingen tillfällighet att de första kristna byggde sina kyrkor över martyrernas gravar. Altaret på vilket eukaristin – offrets måltid – firades var rest över dem som offrat sina liv för Kristi skull. Tolkningen av det kristna livet som ett liv i gemenskap och efterföljelse kunde inte bli tydligare. Martyrerna är en gåva till kyrkan. De har fullbordat sitt dop genom en död som hans. Bortom all splittring vittnar de om en enhet i Kristus som väntar på att bli synlig. Det är martyrerna, mer än några andra, som får oss att våga tro att kyrkans enhet är inom räckhåll.
Men blodsmartyriet är inget man väljer. I den tidiga kristenheten skulle också detta bli en frestelse. När somliga aktivt sökte martyriet, sa kyrkans ledare ifrån. Däremot kan vi välja att söka den livshållning i Kristi efterföljd som martyrerna gett oss en nyckel till. Att förenas med Kristi liv, lidande, död och uppståndelse är dopets livsväg.
Livet är fyllt av tillfällen att välja en eukaristisk livshållning. Möjligheter att söka Kristuslikheten ”i en död som hans”. När Petrus tagit emot sin kallelse blir han för ett ögonblick upptagen av sin väns öde. ”Herre, hur blir det med honom?” Varpå Jesus säger: ”Vad kommer det dig vid. Följ du mig?” Ser vi den subtila frestelsen? Att föreslå saker för andra som man inte borde föreslå. Att ge andra råd som det inte är min sak att ge. Att tro sig vara den som ska lindra andras lidande, och inte inse att man ställer sig i vägen för den tröst som bara den helige Ande kan ge. ”Att låta bli att ingripa i andra liv är ett offer som krävs av varje kristen”, skriver Ezra Gebremedhin.
Detta offer hör ihop med ett annat: att inte synas. Ökenlivet är en metafor för ”den frid som varken bekymrar sig om beröm eller klander”, som Thomas a Kempis uttrycker det. Här finns inget som kan ge egot näring. Man ger sin gåva fri från begäret efter uppskattning och den som tar emot är fri från plikten att tacka. Bägge är hänvisade till Gud.
Att med Kristi sinnelag, och inte med ”offerkoftan” pådragen, utstå förakt, hån, förföljelse, utanförskap, anklagelser, misstro, tystnad, sjukdom – uttrycken för den döptes delaktighet i Kristi liv kan se ut på många sätt. Och när Anden vittnar med vår ande vågar vi tro: Det är inte bara vi som deltar i Kristi lidande. Han deltar i vårt lidande.
I detta drama dras vi in varje gång den heliga mässan firas. Och vi ber: Herre, ta emot vårt och hela kyrkans offer. Dig till ära och världen till frälsning.
