Är kristendomen religiös?
När den ryske prästen Alexander Schmemann 1983 låg på sin dödsbädd formulerade han sitt andliga testamente till eftervärlden i form av två nej och ett ja. Han sa: ”Nej till sekularism, nej till religion och ja till Guds rike.” Vad Schmemann avvisade var en kristendom som inte tog hela livet och hela världen i anspråk. Religionen, så som den kommit att uppfattas i den moderna epoken gör detsamma som sekularismen, menade han. Den förpassar tron till en religiös sfär.
Tomás Halík gör en liknande reflexion när han ställer frågan: ”Är kristendomen religiös eller icke-religiös?” Han utgår från två olika sätt att använda ordet religion. Begreppet religio, varifrån ordet religion kommer, började först användas i antikens Rom, och hade då främst en politisk innebörd: ett system av ritualer och symboler som höll samman ett samhälle och gav det en gemensam identitet.
Under sina första århundraden var inte kristendomen en religion i den antika betydelsen. Den var en väg på vilken man följde Kristus, formad av den universalism som profeterna förde in i judendomen och den frihet från all legalism som Paulus företrädde i den unga kyrkan. Halík ser Paulus som den ”förste reformatorn” i kristenheten, som genom sin betoning av friheten i Kristus överskrider de konventionella gränserna i det dåtida samhället: i Kristus råder en radikal jämlikhet, här är inte längre fråga om man eller kvinna, jude eller grek, slav eller fri; vi är en ”ny skapelse” och definieras inte av lagar och regler, så som var fallet i judendomen och senare även i islam. ”Legalismens frestelse har lurat på kyrkan genom hela hennes historia”, skriver Tomás Halík.
Först på 300-talet, med Konstantins omvändelse, börjar kristendomen anta den politiska och kulturella roll som religionen hade i antiken. Den blir kittet i samhället, lojalitetsband knyts mellan den kyrkliga och politiska makten och den kristna läran formuleras i juridiska kategorier analoga med den romerska lagen. Motrörelsen mot denna utveckling kommer från öknen. Det är i de framväxande klostren som den djupare dimensionen av tron nu bevaras och odlas. De monastiska kommuniteterna representerar en alternativ form av kristendom samtidigt som de förblir en del av den ”större kyrkan”. Munkarna lever i marginalen, men utan att marginaliseras. I århundraden framöver var det från dessa miljöer som impulserna till förnyelse och reform skulle utgå.
När sekulariseringen så småningom inträder innebär den inte slutet för den kristna tron, däremot omförhandlas förhållandet – det långa ”’äktenskapet” – mellan tro och religion. I dag har religionens roll som ”gemensamt språk” och en grund för den europeiska kulturen och civilisationen övertagits av andra. Inte minst marknaden, med sin kult av mammon, har fått en pseudoreligiös roll när ”monoteism har ersatts av money-teism”, som Halík uttrycker det.