Ansikte mot ansikte
Psaltaren är rakt igenom en dialogisk bok. Två röster konverserar oavbrutet med varandra, söker varandras ansikten. Människans och Guds. Och det är människan som har mest att säga. Med några få undantag är det inte Gud som adresserar oss i Psaltaren. Åtminstone inte med ord. Det är inte heller alltid, som vi ofta tänker att det borde vara, Gud som tar initiativet.
Att Gud är den som gör första draget är vad vi lärt oss. ”Vi älskar därför att han först älskade oss.” (1 Joh 4:19). Men i Psaltaren gäller inte den teologiska normaliteten. Mutatis mutandis. Här vänds ordningen på ända när människan tar initiativet och Gud är den dialogpartner som pressas på en reaktion. Det kräver mod, är inte riskfritt, men utmanar en tro där monologen härskar och den ena parten försätts i konstant underläge. Kombinationen av manipulation och muskler är som mest förödande i religiösa miljöer. Den dräper dialogen och skapar ängsliga själar som inte vågar tala fritt. Vare sig inför Gud eller människor.
Här är Psaltarens djärva tro, det jag-du förhållande som upprättas mellan Gud och människa i bönens gestalt, både välgörande och provokativ. Den går utöver våra konventionella andaktsformer, den verserade fromheten. Vi släpps här in i en mängd rättframma dialoger, som påminner om vad som står på spel i varje relation: utan öppenhet, ärlighet och uppriktighet riskerar den att reduceras till ett rollspel där man i förväg tänkt ut vad man ska svara.
Den modell för bön som Psaltaren därmed ger oss, en dialog där samtalet är fritt och orden inte bara retorik, visar också mot den mest fruktbara formen för all bildning och mognad: Den sker ”ansikte mot ansikte”, för att tala med filosofen Emmanuel Levinas. (Mycket skulle behöva sägas vad gäller teknifieringens och digitaliseringens triumf inom utbildningen, även den teologiska, i vår tid.) Med rötter i den judiska tro som är Psaltarens mylla sätter Levinas ord på hur en relation där verklig närhet uppstår aldrig kännetecknas av ett subjekt som iakttar ett objekt. I ansiktet framträder personen, och det är bara ansikte mot ansikte som vi verkligen kan lära känna någon annan. Om vi inte ser varandras ansikten, också bortom ansiktets form, förblir vi främlingar för varandra.
Bön är, för psalmisten, att träda fram inför Guds ansikte (Ps 24:6), att svara på ansiktets – inte bara ordens – tilltal. Det är också syftet med varje gudstjänst. Genom hela Psaltaren pågår ett oupphörligt sökande efter den Andres ansikte. ”Dölj inte ditt ansikte för mig”, vädjar bedjaren i en av Psaltarens oftast upprepade böner. En av de stora antinomierna i den bönbok som består av den hebreiska Bibelns etthundrafemtio psalmer är denna: ingen kan se Guds ansikte och leva, men utan att Guds ansikte lyser mot oss finner vi ingen frälsning.
