Det kan aldrig mer bli som förr

Avgörande för att Psaltaren ska fungera som en meningsfull bönbok är att vi tar med oss våra egna liv in i psalmerna. Det språk vi då möter är inte deskriptivt eller endimensionellt. Psalmerna är inga promemorior som redogör för det befintliga läget. Den typen av språk kan möjligen ge en känsla av kontroll, men är oanvändbart när vi försöker skapa något slags mening i en desorienterad värld.

När bönens språk blir deskriptivt och rapporterande blir det ofarligt. Det skapar inget nytt, väcker inga förhoppningar, får inte världen att vidga sig. Risken med all upprepning av välbekanta ord är att vi tror att vi vet vad orden betyder. Det gäller en stor del av Bibelns språk – inte minst profeternas och psalmernas – som är av ett helt annat slag: djärvt, impressionistiskt, drivet av patos. Det är ett elastiskt och flertydigt språk, inte i meningen att det kan betyda vad som helst, men så att det interagerar med de erfarenheter vi bär på. Men om vi nöjer oss med en deskriptiv läsning av psalmen blir den irrelevant, den låter då som om den beskriver en annan verklighet än vår egen. Det är först när vår utsatthet och psalmistens kurage spelar mot varandra som en bön i ”ande och sanning” uppstår. I psalmen tar nu vår egen historia en ny vändning. Allt börjar med att vi sätter ord på den inför Gud.

Jag rinner bort likt vatten som slås ut,
benen lossnar i min kropp,
mitt hjärta är som vax,
det smälter i mitt bröst.
Ps 22:15

Jag dränker min bädd i tårar var natt,
sängen dryper av gråt.
Ps 6:7

Tårar har blivit min föda dag och natt.
Ps 42:4

Fienderna förföljer mig ständigt.
Ps 56:2

Jag ligger mitt ibland lejon,
glupska på människokött.
Ps 57:5

I den djupa desorientering böner som dessa speglar finns ingen väg tillbaka. Bara en väg framåt. När vi överger illusionen om att återgå till den gamla ordningen kan en ny verklighet öppna sig. Den förtvivlade bönen, fri från varje ansats till försvar och förställning, blir i själva verket en trotsig akt av hopp. Är det inte just för att psalmisten vet att Gud är en Gud som låter liv komma ur död, som han vågar träda inför Guds åsyn med all sin smärta? Det nakna språket är första steget mot en ny orientering,

Vår omedelbara reaktion när vi hör psalmer som dessa är ofta att tona ner ”överdrifterna”. Den överbeskyddande andligheten är snabb att redigera. De desperata psalmerna kan väl inte vara uppbyggliga för församlingen? Så farligt är det nog ändå inte? Men tippex-religionens tröst är verkningslös.

Det finns en poäng med att språket i många psalmer drivs till sin ytterlighet. De vägrar förkonstla. Att inte uppfatta hur klagopsalmernas rop kan vara en väg från det gamla till det nya är pastoralt förräderi. Det tidigare livet, som gått i bitar, ska kanske inte önskas tillbaka? Något nytt är nu på väg. Som när ”vetekornet faller i jorden och dör”.