Affectus cordis

”Psaltaren låter oss lära känna Gud, inte genom att analysera olika begrepp om gudomens väsen, utan genom att lovprisa och älska Gud”, skriver Thomas Merton. Och han tillägger: ”För att förstå psalmerna behöver vi känna vad psalmisten känner.”

På nytt slås vi av släktskapet med de tidiga monastiska fäderna. Som när Johannes Cassianus skriver att den som låter orden sjunka in i hjärtat kan ”uppfatta alla nyanser som finns i psalmerna”. Man ber dem då som om man själv vore dess författare, inte som om profeterna hade komponerat dem, menar han. De blir ord som stiger ur hjärtats djup. Cassianus fortsätter: ”Förhållandet till psalmerna blir så personligt att de får sin uppfyllelse dag för dag i det egna livet och inte bara för profeterna i gamla tider.” 

För Cassianus är det viktigt att psalmodin – tidebönen – inte blir en flykt från den verkliga världen. Att be Psaltaren är inte att ägna sig åt fromma meditationer över avlägsna händelser. Det är inte Israels historia vi är upptagna av, men psalmerna skärper vår egen blick. Därför uppmanar han sina medbröder att öppna sig för den affectus cordis – hjärtats patos – som inspirerade den ursprunglige författaren. I sjungandet av psalmerna blickar man då in i en spegel. ”Vi lyssnar till dem, inte som något vi står främmande inför, utan som något vi är djupt förtrogna med.” En liknande erfarenhet ger Thomas Merton uttryck för: ”Psalmerna är inte bara profetiska sånger inspirerade av Gud, men i djupaste mening uttrycket för kyrkans inre liv.”

”Här blir det tydligt hos Cassianus”, kommenterar Luke Dysinger, ”hur psalmerna inte bara är en förberedelse för de böner som beds mellan dessa. De ska sjungas och bedjas så att de blir personliga böner.” Just detta inskärper Cassianus gång på gång: ”När vi ber psalmerna, finns inget avstånd mellan oss och dem, de känns inte som en inlärd läxa, utan som födda ur oss själva i samma stund.”