Ett nytt sätt att se
Bland de begrepp från grekisk filosofi som den unga kyrkans lärare tidigt “döpte” är inget viktigare än Logos. Först ut var evangelisten Johannes: I begynnelsen var Ordet – Logos – genom vilket allt är till.
När vi på svenska översätter grekiskans Logos med ”Ordet”, är det inte givet att vi uppfattar allt som ryms i originalet. Logos är ett mångtydigt begrepp, det står för livets innersta hemlighet, skaparordet, själva livsprincipen. I den judiska vishetslitteraturen framställs Ordet, Logos, tillsammans med Visheten som förmedlare mellan Gud och världen. Här är bakgrunden till att den tidiga kristenheten kom att tala om det skapade som föremål för kontemplation och därmed en väg till gudskännedom.
Begreppet kontemplation – theoria på grekiska – kom att få stor betydelse i synnerhet inom den monastiska spiritualiteten. Något som inte berodde så mycket på den grekiska filosofin som på de bibliska texterna där förnimmelsen av Gud genomgående, både i Gamla och Nya testamentet, beskrivs som ett skådande. Målet för all kontemplation är, med Paulus ord, att ”utan slöja för ansiktet skåda Herrens härlighet”, det som i den tidigkristna litteraturen rätt och slätt kallas ”teologi”.
Men teologi förutsätter askes, en övning vars frukt är urskillning: förmågan att skilja mellan gott och ont, mellan dygder och laster. När blicken renas börjar vi se klarare på världen omkring oss: i Honom är det allt lever, rör sig och är till. Eller som Kallistos Ware uttrycker det: “Endast Gud är subjekt; allt skapat är adjektiv.” Genom vad munkfäderna kallar theoria physike, ”kontemplation av naturen”, växer vördnaden för livet och insikten om att Gud är skapelsens innersta kärna. Långsamt öppnar sig sinnet och hjärtat för ”teologins nåd”: att se ansikte mot ansikte. (”Ansikte mot ansikte talade Herren till er ur elden på berget”, 5 Mos 5:4.)
Evagrios av Pontos är den förste som klargör denna trefaldiga struktur, den utvecklas under de kommande århundrandena av teologer som Johannes Cassianus och Dionysios Areopagiten, och når så småningom sin höjdpunkt hos Maximos Bekännaren på 600-talet. Andreas Nordlander visar hur den kontemplativa hållning till naturen som Maximos förespråkar ”uppmuntrar oss att närma oss det skapade på ett icke-antropocentriskt vis, lyhörda för dess egen ’inre natur’, dess logos, snarare än utifrån dess praktisk nytta eller våra egna begär”.
Vad saken handlar om, menar han, är att odla ett sätt att se på världen som både förändrar oss själva och hejdar exploateringen av jorden.
