Bara Intet kan fyllas av Allt

Det dröjde många år innan författaren talade med någon om sin erfarenhet i öknen.

Dels sökte jag de exakta orden, dels trodde jag inte att jag skulle bli förstådd alls, och då är det bäst att tiga. Det viktigaste har tystnaden som väktare.

Men efter tolv tysta år, under en vistelse i Danmark där han undervisade präster på ett själavårdsinstitut, fick han hjälp av en sjukhuspräst att ge ord åt sin erfarenhet. Denne hade som ung, i samband med att han drabbats av en obotlig sjukdom, tagit farväl av sin tro och beslutat sig för att dö som ateist. Ensam hade han överlämnat sig åt Ensamheten. ”Då kom till honom, helt överraskande och oemotståndligt, Gud. Och nu var det på ett långt djupare sätt än tidigare.”

Detta vittnesbörd fick Martin Lönnebo att berätta om sin egen erfarenhet. Han såg nu klarare sambandet mellan de två upplevelserna den där natten i öknen:

Människan är relation och mening, men om hon vågar gå in i sin ensamhet djupt nog finner hon en andens relation som är djupare än kroppens och psykets, därför att andens är allt omfattande. Ensamheten är droppen av havet inom oss som reflekterar den gränslösa oceanen.

Martin Lönnebo framhåller att detta mysterium inte är förbehållet mystiker, det är inte beroende av hög intelligens eller bildning. Det finns hos alla, hör till det allmänmänskliga, sådana är vi skapade. ”Vi är droppen som längtar till havet.” 

Den Ensamme är du och jag och alla, och det finns inte något på jorden som kan fylla denna vår bottenlösa ensamhet. Den är Guds ensamhet hos oss, vilken endast Gud kan fylla, något i tiden, till brädden i evigheten. Bara Intet kan fyllas av Allt, endast Tomheten rymmer det Oändliga.

Denna färd till oss själva är livets stora uppgift. Det är därför vi behöver ge oss tid att bildlikt sitta på van Goghs stol vid den första vägskylten, särskilt inför livets viktiga val. Därtill behöver vi öva oss i kritiskt och skapande tänkande, ifrågasätta de val som traditionen och media ständigt gör, söka nya vägar för godheten i världen och öppna våra händer för heligheten. Och slutligen släppa taget inför det överväldigande Stora som råder över oss och allt – “släcka psykets bildskärm” och närma oss vårt eget innersta som är dörren ut till det yttersta.

”Under tiden”, skriver Martin Lönnebo, “bör vi samverka, ropa och underhandla, planlägga och handla, så och skörda.” Men, tillägger han, inte utan ett mått av allvar:

Förgifta inte din droppe, jag säger det en gång till, förstör inte havet i dig, ty det är den största synden.